carolineandre

Igår inträffade något som fick mig att börja fundera på oss människor och hur lite som egentligen krävs för att förgylla någons dag..

Jag var på jobbet och skulle precis gå iväg på min lunchrast, som denna dag bara bestod av en halvtimme. När jag kom in i fikarummet kom jag på att "fasen, jag har ju inte med någon matlåda idag" och började tänka på vad jag skulle hinna inhandla och äta inom denna halvtimme. I alla fall. Jag sprang bort till coop och började plocka på mig lite ätbart. När jag började känna mig nöjd med dagens mål traskade jag iväg mot kassan, men när jag närmade mig insåg jag snabbt att jag borde ha tagit med mig en matlåda. Det var fredag och alla barnfamiljer + andra människor hade visst prickat in just denna tidpunkt på dagen för att storhandla inför helgen. Och att storhandla inför helgen innebär visst två fulla kundvagnar per familj.. typ. Jag var nog den enda i affären som hade mindre än 10 varor.
   Med detta vill jag säga att köerna inte var att leka med. Tiden på rasten började rinna iväg men jag ställde mig en kö i hopp om att den kanske skulle gå liiite snabbare än någon av de andra.. Och som ni säkert vet/har varit med om går det aldrig snabbt i den kö man väl väljer.. Men här kommer vändpunkten.. En medelålders kvinna i kön bredvid mig, som precis ska lägga upp sina varor på bandet, går istället fram till mig och säger  "vill du gå före mig? jag såg att du inte hade så många varor att betala.." Jag kopplade inte först att hon pratade med mig men när jag väl började inse att jag var den "utvalde" kände jag att det började dra lite i kinderna. En sekund senare upptäckte jag mig själv stå där med världens bredaste leende och mitt svar blev förvånat med samtidigt väldigt glatt  "jaaa jättegärna!".. 

Detta resulterade i att jag hann äta min mat och andas ut lite innan jobbpasset fortsatte. Många kanske tycker att det låter fjantigt att en sådan sak kan göra någon så glad, men för mig var det verkligen dagens höjdpunkt. Jag möts ofta av självupptagna och inåtvända personer i denna värld men efter igår började mitt hopp om en bättre värld infinna sig.

Tack för mig! och tack till "medelålderskvinnan" som gjorde min dag :)

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. är rätt tom. Fast ändå inte på ett dåligt sätt.. bara inte så inspirerad helt enkelt.

Ibland får jag känslan av jag inte vill vara någonstanns. Vet inte riktigt hur man ska förklara, men när man känner att man inte vill vara på jobbet, inte hemma, inte ute, inte inne, inte själv, inte med någon annan. Man är liksom i mitten av ingenting och där vill man inte heller vara. Det är faktiskt rätt skumt.

Solen skiner i alla fal ute. Det får mig att känna lugn inuti..

Jag tror att jag börjar få stora konsekvenser av att vara själv för länge. Jag blir helt knäpp av att umgås med mig själv och mina tankar nuförtiden. Känns som jag är i någon slags period där allt bara känns som en stor snurrande massa. Min hjärna känns som en snurrande massa.

Tror att det beror på att jag inte är van att ha såhär mycket tid för mig själv. Förut har det alltid varit skola, dans, dans, projekt osv osv. Det här är nog första gången i mitt liv som jag verkligen har tid att tänka på mig själv på riktigt. Och jag blir knäpp av det. Det borde ju egentligen vara en bra grej att få tid att tänka på enbart sig själv o vad man vill, men ja, jag vet helt enkelt inte i vilken riktning jag ska gå.

Vad är meningen för mig?

MÅNDAG.
Jag är ledig. Har massa saker o fix som borde göras, som tex städa och planera fröjdanslektionen. Men ibland har man bara ingen lust.. idag är en sådan dag.

Fast joo, jag ska ta och städa nu i alla fall. Det är så skönt efteråt när det är klart.

vilket intressant inlägg det här blev.. men såär ju faktiskt livet ibland också. rätt ointressant.

Kom precis hem efter lite småfestande med gina-folket. var inte helt taggad på utgång med tanke på att jag ska upp o jobba imorgon.. ja så nu ska jag väl gå o lägga mig snart..


annars är mina tankar rätt splittrade. jag förstår mig inte på mig själv ibland... eller ibland. alltid nuförtiden.. har det gått för långt när andra som jag knappt känner ser det? jaa, förmodligen.. fan.

jag bara njuter av höstvädret som visar sig här utanför mitt fönster. Det är någonting med hösten som får mig att må så underligt bra. någonting i det lite småruggiga vädret som gör att jag bara vill gå ut och ta lååånga höstpromenader. vilket jag också började denna lördag med :) mm mysigt..

ikväll ska det ut och ätas med jobbet. det blir säkert väldigt trevligt men mitt inre känner faktiskt mer för att träffa goda vänner, sitta på ett mysigt café (kanske deed) och dricka en stor kopp yogi-te.. det beror nog på hela den här höst-mys-grejen.

Jag läste precis lite gamla inlägg från 2006. det fick mig att tänka till lite och fundera på varför jag fortfarande låter mig påverkas av andras beteende. eller ja det är väl kanske inget konstigt med att påverkas av människor runtomkring sig, men när det drar en åt fel riktning. neråt.

Måste jag kanske lära mig att släppa saker lättare? sluta att överanalysera som jag alltid gör.. men om man bryr sig och känner så mycket då. hur ska man kunna släppa då? se nu börjar jag igen.. ställa för mycket frågor till mig själv. STOPP!

men det kommer nog alltid att vara så. jag kommer alltid att bry mig för mycket. känna för mycket. och det som allt det här egentligen handlar om kommer nog inte ändra på sig heller.

eller?

Mina tankar kräver utrymme...

Jag skulle vilja vara vän med Idol-Lars i verkligheten. Han verkar vara en såndär människa som man kan sitta tyst med i flera timmar och bara vara utan att det känns konstigt. kanske ta en promenad med på natten och snacka om livet på ett djupt plan. synd bara att han är kändis nu.. han lär nog inte ha tid med så många promenader.

mörk choklad är gott. det borde man äta mer av.


lev gott
/caroline