Att se tillbaka.

Jag bli så rädd för mig själv. Att se ord som jag jag själv har skrivit på ett sådant vidrigt sätt. Och att jag inte kommer ihåg gör mig ännu räddare. Jag kommer inte ihåg hur fruktansvärt jobbigt det var. Jag kommer inte ens ihåg när det började vända.. Jag som lovade mig själv att aldrig glömma . Helt sjukt. När tog jag beslutet att försöka släppa taget? jag minns inte.

Det känns ändå bra. Bra att jag nu känner en trygghet i något annat än mörkret.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback